Igår var det dags, jag satte mig på min stockbänk på verandan. Den som, precis som vi, åldras från år till år. Knappt märkbart, men ändå så man ser och känner det. Första riktiga sommardagen var här. Jag satt och drack mitt kaffe på verandan, tittade på när Jan-Anders fyllde ladan med ved inför nästa vinter samt tittade på barnens lek. Linnea tog fram sin minicross moped och bandymålet åkte ut på verandan. Amanda tog fram piltavlan och hon och jag kastade en stund. Jag gick runt och kollade blomrabatter, lite blommar och en del är påväg. Hoppas på mera sol för att få knoppar att slå ut. Hittills blommar det gult och orange. Väntar på att få plantera ut min stora blomma som jag fick i 30 års present samt våra krukrosor. Har också flickornas sallad som håller på växa ur krukan, trodde ju inte dom skulle växa sig så stora inomhus. Om det lyckas ute sen, lär vi få en hel del sallad i år åt oss och marsvinen. Vi sår extra med tanke på de små, för de äter massor trots sin begränsade storlek. Tog också en ensam promenad i det fina vädret, gick upp mot byn vilket har blivit min favorit rutt när jag promenerar. Detta för att dofterna finns där och ändras nästan för var meter man går. Idag har jag också tänk mig en promenad trots det mycket tristare vädret. Snart är mitt sena morgonkaffe uppdrucket, då blir det att lyfta på sig och ta itu med det ena och andra. Precis som igår blir det i alla fall en lugn dag, hade bestämt några lugna dagar när jag nu ändå är ledig fyra dagar. Dom börjar vara till ända nu, de lediga dagarna, känner mig nöjd med dem. Lugn och frid samtidigt som vi hunnit en del.
