Detta är för mig absolut en dag med tankar och minnen av de vi misst. Disskutioner har vi haft, jag och barnen om allt möjligt som rör de som dött men också begravningsplaner och andra gravar. På gamla begravningsplan funderades på alla de gravar med staket runt, vilket får en själv att fundera. Vi tände ett ljus på farfars mammas grav. Dom var torpare och vilken skillnad på dessa gravar och de som var stora i Vasa. Vi funderade på detta och många frågor och funderingar fanns. Att få stå och förklara hur människovärdet och synen på detta förändrats genom åren får en själv att tänka till och att det syns så bra ännu idag om man går på speciella platser. En kommentar av ena tjejen var att de också ser ruttna ut även om de har staket, får en att känna att visst är vi på rätt väg. Vi tände ett ljus vid ett litet järnkors, funderade kring allt möjligt, satte oss i bilen och körde mot modernare tider. Jag hann fundera över farfars familj och hur de levde som torpare, ser det framför mig. Saker som farfar skrivit ner, en guldgruva för oss som inte varit med, som inte, sett och upplevt men som kan se det framför oss. För oss som känner med och tänker och minns. Att förstå liv och tid som gått, för mig viktigt att föra vidare. Dessa dagar är guld värda, när man tar sig extra tid till detta.
Läste på nätet att Alla Helgona, då är det Okej att tala om döden och fundera kring detta men att övriga dagar på året är det nästan Tabu. Tack och lov har vi det inte så här hemma, vi har mist många och sorgen får leva året runt. Sorgen får man prata om när den känns av. Minnen diskuteras och det funderas på allt möjligt. Vi tittar på foton och minns. Denna dag känns ändå speciell och ett avslappnat sätt att få tänka och visa att man bryr sig och älskar är att få gå och tända ett ljus på gravarna. Tända ett ljus för våra nära som lämnat oss och gått vidare, att få tända ett ljus för dom vi älskar men inte längre kan tala om det för. Att få älska är också att mista, att sakna och sörja. Sorg och kärlek som ett par sida vid sida.
