Vi tände ljus både hemma på bordet och på gravarna igår kväll. Det är härligt att få gå runt till gravarna ibland och bara få tänka. Att få tänka på de vi misst. Ibland lyckas jag bättre med detta och ibland går livet bara på och tankarna kommer inte till mig. Men visst minns man mycket en sådan här helj, mycket glädje blandat med sorg. Ibland tänker jag på minnena, de positiva och roliga minnena jag har. Dom finns det mycket av. Ibland lämnar jag att fundera på hur dessa personer var, deras personlighet och deras olika vanor. Vilka man kom nära, vilka som var öppna och pratsamma. Vissa var det svårare att komma nära, de gömde så mycket sorg inom sig. Sorg som slöt istället för att öppna upp. Vi har flera gravar vi tänder på som dött i 20 års åldern, det leder till flera tankar. Varför blev livet så kort för dessa människor? När en ung dör förvandlas alla runt omkring. Varför var detta deras öde? Man kan fundera i evighet på alla frågor, några svar hittar man knappast. Ibland behöver man bara få tänka, tänka på hur allt var och hur det blivit.
Idag var det familjegudstjänst här i Kuni, den bjöd på program från de yngre i församlingen samt en riktigt fin predikan. En predikan som tilltalade de yngre men som också vi vuxna, tror jag, fick ut något av. Något vi kan fundera på vilken ålderskategori vi än hör till.
Har just avslutat en så bra bok, måste rekommendera den till alla som gillar att läsa. Denna tyckte jag var något extra, extra: "Den långa vägen hem" Av: John Grogan.
Nu just läser jag tidningen Junia, rekommenderas varmt:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar